.

När jag flyttade och lämnade sambolivet i början av april förra året överförde jag bilder till usbminnen. Bilder från nollfem och framåt. Sen den dagen har dessa minnen legat nerpackade. Om inte i kartonger, långt ner i lådor. Jag har tänkt på dom flera gånger men jag har inte ens varit i närheten av att rota fram dom. Sen jag flyttade till min egna lägenhet i somras har jag vetat exakt vart dom ligger och tanken har sakta men säkert börjat smyga sig på att jag ska föra in dom i usbporten på min dator, men sen har jag ångrat mig. Jag vet inte vad som drev mig till det ikväll, men jag satte i det första. Jag satte i det andra. Sen var det med ett leende på läpparna, en klump i magen och gråten i halsen som jag gick igenom kort efter kort.

Say no more.