.

Och då kan jag meddela dom intresserade att dom vann cupen. Det är annat än vad dom gjorde på den tiden då jag var på SÖIF's matcher titt som tätt. Congrats grabs!

Har tagit mig en skållhet lång dusch, druckit mitt kvällste och tänker strax krypa ner. Gud så skönt det ska bli.

Efter ett försök till att kolla på Den lilla sjöjungfrun vid tre snåret inatt var det ett pratglatt energiknippe som höll mig vaken till sex imorse trots min trötthet. Fyra timmars sömn sen bar det av mot Huddinge för en lunch med J som i Joanna. Vidare hem till mamma i Zinken som var hundvakt åt Leeloo. Hängde där ett par timmar och så vidare hem igen. Ingen rast ingen ro, ställde mig och gjorde en gigantisk köttfärspaj i något som kändes som en evighet. Men det var det värt, för god blev den minsann. Och nu har jag mat för några dagar, bekvämt kan jag känna. Eftersom mitt dygn gick lite ur styr så kommer gäsparna på löpande band här. Så snart är det sängen som gäller.

Ska bara spela Prince & the Revolution - Purple Rain några gånger till. Satan vilken bra låt det är. (Ja, jag undrar också varför det blir så stort mellanrum mellan bilden och slutet av inlägget.)

Frågan är om jag någonsin kommer kunna fly undan det här beteendet. En del av mig tycker att det inte är några konstigheter men jag vet att den största delen bara ignorerar och låtsas som ingenting. Hur många gånger ska man lyckas lura sig själv? Jag vet inte vad det är jag söker. För jag vet inifrån och hela vägen ut hur det är. Jag vet vad som varit, jag vet hur det är och jag vet hur det alltid kommer att vara. Det finns egentligen ingenting att tänka över. Det gäller bara att bestämma över sina egna handlingar. Tankarna och känslorna kommer jag inte kunna fly, dom kommer finnas så länge dom känner för att finnas. Precis som du alltid kommer att finnas. Nära eller långt bort. Jag sitter inte med en klump i magen. Jag sitter inte med gråten i halsen, som jag gjort så många gånger tidigare. Men jag blir matt. Matt på mig själv. En liten del av dig, kan göra så mycket med mig.

En dusch och en promenad senare. Börjar känna mig som människa igen. Blir faktiskt inte rädd för min spegelbild längre. Vad jag däremot blir är lite fundersam över bilden här nedan som jag tog nyss. När jag tittar på den så förstår jag varför man tar legitimation på mig titt som tätt. Känns som jag lika gärna skulle kunna vara 16. Men å andra sidan har jag fått höra ett par gånger senaste veckorna att jag ser ut som närmare 30. Då skulle jag själv visserligen säga 16. Det där med makeup, det kan göra sitt - uppenbarligen. Det är skönt att vara utan svart kladd, men jag ska inte sticka under stolen med att jag redan längtar till nästa helg när jag får ta fram pennorna och ögonskuggorna igen. Mörkt ska det va. Svart ska det va. Snyggt.

Det har blivit dags att ta sig till tandläkaren trots allt. Halva min mun är uppsvullen, jag kan inte bita i något och det värker, ilar och ömmar. På det här har jag fått fruktansvärt ont i halsen, örat och feber. Jag tycker synd om mig själv och känner mig ynklig. Men det skulle ni också gjort om ni hade dom smärtorna jag har. Jag gick upp från sängen vid sju ikväll, har sovit mest hela dagen. Förutom när pappa kom över med värktabletter och lite skit. Gråtit en skvätt emellanåt har jag gjort också. Tess, Daniel & Leeloo var nyss här, för att lämna ett par citodon. Så det tänker jag ta nu för att sedan återgå till sömn. Blir nog akuttid hos tandläkaren imorgon, måste få antibiotika för det här är minst sagt en infektion.

Jag har aldrig påstått att jag är överdrivet bra på att fota mig själv i spegeln, det har aldrig riktigt varit min kopp av te, så att säga. Men nu har jag efter något som blev ett projekt ett rätt par av dom nya skorna, en högersko och en vänstersko, i rätt storlek. Frågan är hur jag ska våga ge mig ut i dom på fyllan och villan. Det händer att jag ramlar i platta skor, jag ramlar någorlunda höga klackar, jag kommer garanterat ramla när jag bär dessa fjortoncentimeters klackar. Men det kanske är värt att vakna upp med ett eller annat blåmärke och skrapsår. Frågan är hur värt det skulle vara att vakna upp med en bruten fot.

Det blir helgens prövning det.

Hemkommen efter en trevlig kväll. Hade lätt kunnat fortsätta, ni känner ju mig. Men jag sparar mig till helgen. Om cirka sex timmar ska jag gå upp, om cirka fjorton timmar slutar jag för att vara ledig i tre dagar. Dessa långledigheter är guld värda. Kvällens drycker gjorde sitt, nu ska sömnen få göra likaså.

Just nu känns det där med ensamhet som jag nämner titt som tätt långt borta. Just nu är allt jag behöver musiken. Och sömnen.

Vad vi gör vi nu då?
Nu tar vi med oss den varma koppen till ballen, röker en sista cigarett med Ane Brun och tittar ut över ett mörkt och kallt Årsta. Sen kryper vi ner i mina svarta lakan, låter tankarna flöda och beger oss in i sömnen för att möta drömmarna. Sen vaknar vi och inser att vi inte är något vi. Det är bara jag som har en sån där kväll igen. En kväll i ensamhetens tecken och kallar sig själv för vi.

Men jag kan inte riktigt bestämma mig. Känns som jag är en utav dom där som både vill ha kakan och äta upp den. Fast egentligen är jag inte det. Eller så är jag det. Jag vet inte. Men jag vet att jag avslutar innan det här blir luddigt.

Jag känner att det är dags igen. Dags för en tredje tatuering. Det gäller bara att komma på vad och vart. Det jag vet är att den ska vara mer synlig och större än dom två jag har. Så nu är det bara tänka ut resten, alltså typ allt.

Kollar igenom datorn och finner lite smått och gott som man glömmer bort att det ligger och skrotar i någon mapp. Som det här till exempel. En helt vanlig kväll för oss skulle jag säga. Då menar jag inte just en fotosession i webbkameran utan mer själva beteendet. Humorn är på topp när man kan sitta i timmar och skratta åt saker som sig själv i en webbkamera och ta kort på kort på kort. Men det är stunder som dessa som jag älskar oss som mest.

Jag "råkade" somna efter jobbet. Vaknade vid åtta och var väl inte överdrivet sugen på att laga middag, så jag lyxade till det med knäckebröd och räkost. Fina saker. Nu ångrar jag mig dock då jag inte har någon matlåda, jag som har varit så duktig med mina matlådor senaste tiden. Verkar som det får bli gröt både till frukost och lunch. Om jag inte ställer mig och steker på den där kycklingen nu vill säga. Men det vet vi ju alla att det aint gonna happen.

Borde hoppa in i duschen. Men jag har fastnat här med ett glas mjölk och Takidas nya album. Bra. Riktigt bra.

Ikväll njuter jag. Jag njuter alltid lite på torsdagkvällar. Om jag är ledig helgen vill säga, vilket jag är. Nyskrubbad från topp till tå sitter jag och häller i mig min tredje kopp söderte. Borde sätta på lite Håkan, men kvinnorna regerar på min spotifylista just nu. Får värma upp imorgon, slutar trots allt kvart över två. Rena rama lyxen. Sen blir det till att rodda ditten och datten för att klockan åtta infinna sig på Djurgården och Gröna Lund. Det är dags för honom imorgon igen. Vår allas Håkan. Frågan är varför jag ska vänta tills imorgon? Är jag inte klok? Nej, resten av kvällen är det du och jag Håkan.

Vad behöver man efter en dag på arbetet och lite träning? Jo man behöver lite levande ljus, lite mörk Lindt och lite musik. Något i stil med Regina Spektor till exempel. Fidelity. Hotel song. Samson. Jag älskar när man kommer på en bra artist som man lyssnat mycket på tidigare. Hon är en sådan. Så nu sitter jag här och blir en aning nostalgisk. Lite glad, lite ledsen. Men det är väl så det ska vara när man tänker tillbaka. Some good and some bad.

Ikväll lyssnar vi på:
Regina Spektor -  Fidelity, Hotel song, Samson
Melissa Horn - Kvar i nått jag lämnat, Vår sista dans, New York
Erik Linder - Albumet Inifrån