.

Jag vill skriva allt och ingenting. Allt blir dock svårt med tanke på att trots mina sjuhundrafemtiomiljoner tankar jag har så känner jag mig tom. Jag kände mig så förberedd samtidigt som jag inte förväntade mig det här. Just nu vet jag ingenting. Jag förstår ingenting. Allt känns så uppenbart, så genomskinligt. Samtidigt vill en del av mig så gärna tro och hoppas. För jag trodde. Även fast det ibland kändes för bra för att vara sant så trodde jag. Men sålänge man tror är man ju aldrig säker. Säker är det sista jag är just nu. Jag har en känsla av hur allt detta kommer sluta. Trots det kan jag kan inte ignorera mitt hopp...

Ska det vara så svårt med lite självrespekt?
Splittrad