.

Jag har tänkt ett par dagar nu att jag ska skriva blogg, men jag drar mig för att det hugger i magen direkt.

Nu har det gått tio dagar sen bomben släpptes. Första sex dagarna levde jag på hoppet, hoppet att det kunde bli vi igen. Jag fullständigt sket i misstagen som båda han och jag hade gjort, sålänge jag fick vara med honom. Han gjorde så att jag levde på hoppet, tills i fredags natt. Det var den värsta natten i mitt liv och egentligen vill jag bara skriva rakt ut vad som hände, vad jag såg. Men det spelar ingen roll längre... Jag har kommit så långt att jag insett att det aldrig mer kommer att bli vi två. Det finns ingenting kvar hemma hos honom längre, jag har flyttat och önskar mer än allt att jag snart börjar känna mer hat än sorg. Det går i vågor. När solen skiner mitt på dagen ser jag ett ljus, jag ser mig själv i min egna lägenhet som ska fås inom några månader, jag ser ett roligt liv med vänner. När kvällen kommer känns det som att jag hamnar på ruta ett igen. Det hugger i magen, i bröstet, i hjärtat. Alla minnen, allt som var mitt liv. Ett liv som jag faktikst gillade, älskade. Då känns det så overkligt, så sjukt. Att ha levt ihop med någon jag älskade innerligt i nästan ett och ett halvt år. Hela vardagen är borta. Det är då jag försöker tänka att den vardagen kanske inte var så mycket att ha? Jag tänker på allt negativt genom vår relation. Jag gav så mycket, men fick inte alls lika mycket tillbaka. Ni som följt min blogg vet att varannat inlägg handlar om att jag är ledsen eller arg pga han som var min pojkvän. Så var det så bra? Nej, det var det inte. Jag vet det. Det var inget livslångt förhållande. Men det svider, det svider så in i helvete vissa stunder. I lördags morse trodde jag aldrig att jag skulle bli människa igen, jag låg bara och skakade, jag ville inte leva och hade jag varit lite onyktrare hade jag kanske inte gjort det heller. Men tack gode god, en människa som sårat mig såhär är inte värd det. Han ska inte kunna ta mitt liv och göra så att jag går runt och mår fitta hela tiden- den tanken gör en lite strak för stunden. Sen faller jag tillbaka... Vem ska jag prata med 17 ggr per dag? Mina vänner tänker ni då. Det är inte samma sak. Men jag vet att det blir bättre. Jag vet att det kommer en dag då jag känner mig som en ny människa och kan titta tillbaka på vår relation och le, och tänka att jag har lärt mig något. Förhoppningsvis kommer jag bli en gladare människa sen när jag har gått vidare helt också. Jag var glad, men jag fick inte allt jag behövde så innerst inne log jag nog kanske inte alltid fast det såg ut som det. Jag längtar så oerhört till den dagen då jag kan le, le från hjärtat.

Jag måste intala mig själv varje sekund att jag är värd något bättre, jag jobbar på det och hoppas som sagt att den här tiden går fort. Jag vill bara hitta mig själv och må bra.