.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men det är något som inte står rätt till. Jag känner mig likgiltig och omotiverad. Varför? Att träna till exempel, jag har nästan all tid i världen på mig men ändå gör jag det inte. Kommer jag på bortförklaringar i bakhuvudet eller? Samtidigt har jag en känsla av att något fattas. Det handlar inte jobb eller något konkret sådär. Det känns skumt. Men nu ska jag i alla fall åka och träna. Jag har dock fortfarande smått ont i benen men det har jag ju haft länge nu så det kan jag inte skylla på längre. Eller? Jag tror det handlar rätt mycket om mig och M också. Kände det inatt när jag inte kunde sova. Vi träffas visserligen varje dag men det är i all hast och det känns som det aldrig riktigt finns tid. Vardagarna är bara att glömma och helgerna är rätt fullplanerad oftast dom med. Jag behöver mer än vad det är nu. Men det känns nog värre för mig också, eftersom han är sysselsatt hela tiden. Han hinner väl inte känna av ensamheten och skillnaden som är nu och från i vintras. Det är nästan så att jag vill ha vinter bara för att få mer tid med dig älskling..

Nu ska jag röka!