.

Det har blivit dags att ta sig till tandläkaren trots allt. Halva min mun är uppsvullen, jag kan inte bita i något och det värker, ilar och ömmar. På det här har jag fått fruktansvärt ont i halsen, örat och feber. Jag tycker synd om mig själv och känner mig ynklig. Men det skulle ni också gjort om ni hade dom smärtorna jag har. Jag gick upp från sängen vid sju ikväll, har sovit mest hela dagen. Förutom när pappa kom över med värktabletter och lite skit. Gråtit en skvätt emellanåt har jag gjort också. Tess, Daniel & Leeloo var nyss här, för att lämna ett par citodon. Så det tänker jag ta nu för att sedan återgå till sömn. Blir nog akuttid hos tandläkaren imorgon, måste få antibiotika för det här är minst sagt en infektion.

Jag har aldrig påstått att jag är överdrivet bra på att fota mig själv i spegeln, det har aldrig riktigt varit min kopp av te, så att säga. Men nu har jag efter något som blev ett projekt ett rätt par av dom nya skorna, en högersko och en vänstersko, i rätt storlek. Frågan är hur jag ska våga ge mig ut i dom på fyllan och villan. Det händer att jag ramlar i platta skor, jag ramlar någorlunda höga klackar, jag kommer garanterat ramla när jag bär dessa fjortoncentimeters klackar. Men det kanske är värt att vakna upp med ett eller annat blåmärke och skrapsår. Frågan är hur värt det skulle vara att vakna upp med en bruten fot.

Det blir helgens prövning det.

Hemkommen efter en trevlig kväll. Hade lätt kunnat fortsätta, ni känner ju mig. Men jag sparar mig till helgen. Om cirka sex timmar ska jag gå upp, om cirka fjorton timmar slutar jag för att vara ledig i tre dagar. Dessa långledigheter är guld värda. Kvällens drycker gjorde sitt, nu ska sömnen få göra likaså.

Just nu känns det där med ensamhet som jag nämner titt som tätt långt borta. Just nu är allt jag behöver musiken. Och sömnen.

Vad vi gör vi nu då?
Nu tar vi med oss den varma koppen till ballen, röker en sista cigarett med Ane Brun och tittar ut över ett mörkt och kallt Årsta. Sen kryper vi ner i mina svarta lakan, låter tankarna flöda och beger oss in i sömnen för att möta drömmarna. Sen vaknar vi och inser att vi inte är något vi. Det är bara jag som har en sån där kväll igen. En kväll i ensamhetens tecken och kallar sig själv för vi.

Men jag kan inte riktigt bestämma mig. Känns som jag är en utav dom där som både vill ha kakan och äta upp den. Fast egentligen är jag inte det. Eller så är jag det. Jag vet inte. Men jag vet att jag avslutar innan det här blir luddigt.

Jag känner att det är dags igen. Dags för en tredje tatuering. Det gäller bara att komma på vad och vart. Det jag vet är att den ska vara mer synlig och större än dom två jag har. Så nu är det bara tänka ut resten, alltså typ allt.