.

Jag har tjatat om det gång på gång, år efter år. Vissa gånger har gått bättre än andra, men ingen så bra som jag önskat. Det jag pratar om är träningen. Extrakilona. Konditionen. Jag kan såhär i efterhand inte förstå varför jag har lagt ner när jag väl känt att det har börjat ge resultat. Konstigt det där. Efter en ohälsosam semester känner man inte sig som den slankaste tjejen i stan direkt. Så nästa vecka är det dags igen. Gymkortet har legat i lådan och dammat nu i väntan på att användas i mer än 2 månader. Jag är taggad som fan. Nu ska det dock bli mer pass, mer svettiga pass och mindre svettiga pizzor.

En av anledningarna till varför jag trivs på mitt arbete är för att man ständigt känner sig uppskattad. Jag är tveksam på om det finns något annat yrke där man kan få känna så mycket tacksamhet som i mitt. Att vårda och ta hand om någon som inte längre är kapabel till att göra det är stort och ansvarsfullt. Alla gånger får man ingenting tillbaka, men för det mesta finns det anledningar till det beteendet och i dom flesta fallen har man förståelse. Men detta överväger inte, utan jag kan varje dag gå hem från jobbet och känna att jag har gjort något bra. Det kan vara så lite som att ställa fram ett glas vatten, då personen ifråga förmodligen hade haft ut vattnet och sönder glaset om den hade hämtat det själv.

Det skapas band, starka och mindre starka. Det skapas relationer. Och även om man försöker hålla det på arbetsnivå är det lätt  att man tar med jobbet hem i huvudet. Speciellt när det kommer till dom här starka banden och relationerna. Det är svårt att inte fästa sig vid en människa som man går till flera gånger om dagen. Det är svårt att inte fästa sig vid en så otroligt speciell och stark personlighet.

Varför vi faktiskt finns för dom är för att dom inte klarar sig själva längre. Varför dom inte klarar sig själva längre är för att dom är sjuka och gamla. Gamla och sjuka. Vi har ett ansvar att se till att deras sista tid i livet ska vara så bra som möjligt. Tiden kan variera från dagar till flera år. Men hur länge det än handlar om så ska vi försöka se till att det blir en så bra tid som möjligt.

Det man glömmer bort är att det kan vara så nära. Slutet kan vara så nära.

Jag har under under flera månaders tid kämpat med en människa. Världens sötaste människa med som jag nämde tidigare, otroligt stark och speciell personlighet. Vi har skrattat, envisats, blivit grininga på varandra och jag vet inte allt, och genom det byggt upp en relation. Det här va en sån som var svår att inte fästa sig vid. Senast igårkväll tog jag med mig jobbet och henne hem i huvudet.

Imorse mötte jag det som man så ofta glömmer bort, slutet. Det var en obehaglig upplevelse och med tanke på att det var första gången jag mött något liknande i verkligheten tog paniken över mig. Tankarna och bilderna har stannat på det jag upplevde imorse hela dagen, hela kvällen. Dom kommer inte försvinna i första taget. Trots all uppskattning och tacksamhet undrar man stunder som dessa varför man jobbar med det man gör. Fästa sig och ge allt för att sedan möta döden, med sina egna ögon och händer.

Vila I Frid

HAHA

Nu gäller det bara att hålla sig borta från ett simpelt litet klick.

Jag har ångest idag. Av olika anledningar. Jag har ont i magen. Jag vet inte riktigt om jag ska sitta eller stå, gå och lägga mig igen eller ut i solen. Jag vet ingenting, förutom att jag har ångest idag. Och ont i magen.