.

Med hjälp av mörkret, levande ljusen, vinet och ensamheten började mina tankar om livet snurra. Mitt liv, som det ser ut idag. På något sätt går jag alltid och väntar på något och jag vet inte om jag tror att saker kommer att ske av sig självt, vilket vi alla vet att dom inte kommer att göra. Jag har svårt att sätta ord på känslan jag får när kommer kommer på mig själv med detta tänkade. Tänkandet om vad jag vill med mig själv och livet. Nu ska jag inte få det här att låta alltför seriöst, men när man inser att man gått i tre års tid och inte haft någon som helst aning om vad det egentligen är man vill så blir det ganska seriöst ändå. Det känns som att jag har tappat det jag faktiskt var bra på under exempelvis gymnasietiden, tappat skills och intresse. Jag har visserligen blivit bra på andra saker, men som det känns idag måste jag hitta dessa intressen igen, jag måste hitta saker jag mår bra utav att göra, jag måste hitta en väg till något som faktiskt kommer att leda någonstans. Jag är inte stressad, men jag vill veta vad jag är bra på, vart och med vad jag trivs som bäst, vad det är jag ska satsa på. Innan jag gör det kommer jag inte komma någonstans, för då finns inga tankebanor och inga mål. Jag är trött på att bara vara, jag är trött på att vara helt ovetande om framtiden, åtminstone den närmasta framtiden. En sak är säker, och det är att jag inte vill vara en av dom som kommer att jobba som vårdbiträde inom hemtjänsten ända fram till pension. Eller saken som är säker är att inte kommer att vara det. Men som sagt, innan jag tar ett steg framåt på den vägen måste jag veta åt vilket håll jag ska så att jag inte går helt vilse.