.

Långsamt men ändå så man knappt hinner blinka

Trots att jag spenderat mina dagar den här veckan hemma och sjuk så går tiden fort. Dagarna bara flyger förbi, vecka efter vecka och månad efter månad. När man känner att man längtar efter ett spceillt tillfälle känns dock tiden väldigt långsam. Knasigt det. Men det mest knasiga är att tiden varken går fortare eller långsammare någon gång, den går exakt lika hela tiden. Ibland känns det bara mer och ibland mindre.

Jag begav mig ut idag första gången sen i söndags. Trots att jag inte är helt frisk så fick jag nästan panik och åkte och solade, lämnade in fjällisen på kemtvätt och handlade lite småsaker. (Dum som man är.) Nu börjar det sakta men säkert kännas att jag låg i solariet i typ 29 minuter. But that's just me, hatar att vara blek.

Det blir inget jobb förrens nästa vecka, ska vila upp mig helt. Eller om man kan kalla att vila upp sig att gå på lite 20årskalas vet jag ju inte, men vila från jobbet. Inte så trevligt att hosta och snyta sig framför alla kunder. Nästa vecka får jag hoppa in lite också så att det går jämnt ut.

Dags att laga lite mat till mig och mamma. Ikväll ska jag pussas med mannen som har mitt hjärta, Mattias. <3

Puss & Kläm!